Facebook data

Black Head, Spindlar och Andra Faror
Publicerad torsdag 02 november 2006 av Mathias JohanssonInnehåll / Artiklar

Innan man lämnar Sverige varnar vännerna. Australien har världens giftigaste ormar, säger de. Spindlarna är dödliga och de finns överallt. Och solen är obarmhärtig, inget ozonlager. När det till slut är bestämt att man kommer dö under sin vistelse Down Under kommer nästa fråga. Varför i hela friden åker man till andra sidan jorden?

- För att surfa, svarar man osäkert. Svaret kommer snabbt.

- Hajarna, passa dig för hajarna!

Jag sitter i en gammal Saab på väg söderut längs med kusten. Den enda personen i bilen som inte är svensk är ägaren. Han pratar i mobiltelefon. En Ericsson. På taket ligger fyra surfbrädor fastsurrade med ett par linor som löper igenom bilen. Inget takräcke. Vi är på väg till Berry 3 timmar söder om Sydney. Vi ska tillbringa helgen i en väns hus, och surfa sydkusten. Jag har bott i Sydney i drygt ett år, men aldrig tidigare varit söderut.

Landskapet är mycket grönare här nere, frodigare. Huset vi bor i är 150 år gammalt. Det är forntid i Australien. Jag sover gott och vaknar något förvånad vid niotiden nästa morgon. Jag trodde surfare var uppe i gryningen för att få de bästa vågorna. Har de redan åkt? Varför har ingen väckt mig? Ägaren till Saaben har sovit dåligt. Han säger att en Huntsman på väggen gör det svårt att somna. En Huntsman är en stor hårig spindel, men en av de ofarliga.

Klockan är nästan ett när vi kliver ur bilarna vid Seven mile beach. Petter och Oskar har äntligen såsat sig ur sina sängar och står nu och utvärderar surfförhållandena.

- Ganska cleant, säger Oskar och jag tror han syftar på vågorna. Hade varit bra i morse, tillägger han.

- Inte så crowded, säger Petter.

Stranden sträcker sig i oändlighet åt båda riktningarna, och inte en surfare i sikte. Jag är nybörjaren i sällskapet och tycker vågorna ser lite väl stora ut. I min värld är det ett dåligt tecken att ingen annan valt att surfa här, och jag är lättad när vi hoppar in i bilarna och fortsätter mot Gerroa. Till slut bestämmer vi oss för att surfa Werri Beach.

På väg i på Werri Beach. Foto: Ulrika Johnander
Det är grått, kallt och blåsigt. Vågorna är stora och snabba. Det känns som en oändlighet innan jag tar mig ut förbi surfen. Väl där håller jag mig mest sysselsatt med att ducka för vågorna. Oskar verkar dock trivas och får några bra rides.

Jag sover bra nästa natt. Inga spindlar kan hålla mig vaken efter en sådan pers bland vågorna.

På söndagen är det strålande sol. Jag är uppe tidigt igen, Nyvärpta ägg, toast och hemmagjord marmelad till frukost. Inget livstecken från de andra.

Klockan är nästan ett när vi står på Seven mile beach igen.

- Ganska cleant, säger Oskar.

- Hade varit bra i morse, säger Petter.

Idag är det bättre vågor i Gerroa, men också mycket mer folk. Vi letar vidare och hamnar till slut på Black Head, udden norr om Gerroa. Oskar ger sig av och rekar. När han kommer tillbaka pekar han ut mot de svarta klipporna, han har hittat ett point break som verkar bra. Van vid beach breaks tycker jag det ser lite farligt ut med klippor så nära, men vi bestämmer oss för att försöka. Innan vi hoppar i passerar en flock delfiner. Ett gott tecken. För visst är det så att om det finns delfiner, finns det inga hajar...

Petter hittar farten. Foto: Ulrika Johnander
Det visar sig att Black head är en jackpot. Set med cirka 2 meter höga, rena vågor bryter runt klipporna. Helt ensamma kan vi härja fritt. Sol från en klarblå himmel, dramatiska svarta klippor i bakgrunden. Vad mer kan man önska.

Oskar på väg ner i gapet. Foto: Petter Carlweitz
Artikelförfattaren på sitt livs våg. Foto: Ulrika Johnander
Efter drygt en timme i vattnet är jag tvungen att hoppa in i Saaben för återfärd till Sydney. Jag lämnar Oskar och Petter bland vågorna. Efteråt får jag veta att de låg i ytterligare två timmar.

Se mer bilder från samma helg här!
 

Mer Artiklar

 
Glömt användarnamn eller lösenord?
Bli medlem!