| Besatt av Surfing |
 Jag vet inte vad sjukdomen kallas. Jag vet inte om det är en sjukdom över huvud taget... men det känns ganska nära någon form av besatthet och beroende. Jag ska försöka beskriva det hela med fyra exempel. För det första så kan jag inte läsa böcker längre, dvs vanliga romaner eller deckare, om de inte har med surfing att göra förstås. Och det räcker med att någon person i boken surfar, eller att handlingen på något sätt berör surfingen. Då läser jag allt och helst biografier och historieskildringar. Nej, vanliga böcker har helt plötsligt blivit ointressanta. Jag försökte härom veckan att läsa en gammal hederlig rysarroman som jag slukade på några dagar förr i tiden. Men jag hann bara läsa ett par kapitel, sedan började jag snegla på biografin om Nat Young. Vad var det han kallade sin favoritbräda nu igen? Och så la jag undan rysaren och fastnade i Nat´s Nat and that´s that för andra gången på en månad. För det andra så kan jag inte se på filmer och TV-serier längre. Jag tappar fokus direkt och tittar drömmande mot min samling med gamla Bruce Brown filmer eller dokumentärer om big wave surfing på Waimea. Jag sitter som klistrad vid TV:n för att se Blue Water High eller vad nu den där ”mindre bra” surfserien från förra våren heter. För det tredje kan jag bara lyssna på musik som skrivits eller framförs av personer som har med surfing att göra; Jack Johnson, Dick Dale, The Beach Boys, The Surfaris, Chris Isaak, eller Tim Curran. Alla annan musik börjar mer och mer bli ointressant. Det fjärde och slutgiltiga beviset på att jag kanske är besatt är det som hände en helg för en tid sedan. Jag hade surfat perfekta longboardvågor fredag morgon i Salusand. Surfat fantastiska vågor i dimman på lördagen. På lördagskvällen somnade jag med ett leende och kände mig ganska mätt på surfing för tillfället. Söndagen skulle jag ägna mig åt att renovera huset. Prognosen för söndagen såg halvskral ut och vid halv tio-tiden på morgonen får jag ett SMS från Perka som lovat ge mig en surfrapport från Salusand ”inte lönt att åka till Salu, det är knappt en fot” löd meddelandet. Knappt en fot tänkte, kan det vara möjligt? Jag funderade ca 30 sekunder, slängde sedan sågen och hammaren och hoppade in i bilen och körde de nio milen söderut. I bilen tänkte jag ”Kan verkligen Perka ha sett rätt? Kanske det rullar in en och annan liten våg i alla fall, typ knähög”. Jag litar helt enkelt inte på varken nätets surfrapporter eller min egen brorsas liverapporter längre. Jag måste se det med egna ögon. Jag vet inte om jag är besatt eller om jag är beroende. Jag vet inte ens om det handlar om en sjukdom. Men om det gör det så hoppas jag att ingen forskare någonsin hittar ett botemedel. För hur besatt och beroende jag än är, och även om det blir värre och värre, så älskar jag varje minut av det. |
