| Vid ett Vägskäl |
  - Kan du stanna ett tag? Jag behöver hjälp med fönstren, de är så tunga att jag inte klarar av att lyfta upp dem själv. - Visst, sa jag. Jag har inget för mig. För en gångs skull var de fem orden en sanning. Hemma hade jag haft så mycket att göra att jag inte ens hade klarat av att ljuga fram den meningen mellan tänderna i all vänlighet. Mitt senaste år hade varit ett förvirrat kaos där jag till slut nådde ett vägskäl där det, vad jag i efterhand skulle komma att förstå, bara hade funnits två vägar att välja på. Den ena av de två vägarna ledde uppför en, vad man skulle kunna likna vid en skrovlig cementerad gata innehållandes ett jobb som ansvarig för ett helt campusområde. Ett jobb jag hade tänkt ut att jag skulle klara av att kombinera med heltidsstudier och engagemang i studentkåren efter att jag nyligen brutit upp ett mycket långt samboförhållande. Hur jag skulle hålla reda på ett helt campusområde hade jag nog inte riktigt tänkt igenom, jag kunde ju knappt hålla reda på mig själv. Jag har flera gånger skrattat för mig själv när jag tänkt på de nyanlända gymnasiefräkniga ungdomarna som skulle på på Linköpings "unika campusboende" och hur de skulle få träffa en ansvarig som skulle ha anordnat de galnaste sittningar ett universitet skulle stött på. Inget skulle ha stoppat mig. Jag hade tagit ut mitt överbelastade psykes desperatata behov av allvarlig terapi på de stackarna. Ojojoj... Nu blev det inte så. Jag vaknade till ur min lilla flashback och stod istället med Pelle vid de tunga fönstren. -Då kör vi, sa Pelle med ett leende på sin Göteborgsdialekt som blandats upp med en mängd andra dialekter och språk efter ett resande som skulle imponera på självaste kapten Cook. Jag körde så gott jag kunde och snart var fönstren i position och vi kunde ta oss en öl i den nu stängda baren. Precis som dagen innan. Och som så många dagar som skulle komma. Och så vägval nummer två: Vägvalet som innehöll Pelle och fönstren. Och ett uppvaknande som fått mig att aldrig bli densamma. Längst fram på väg nummer två ser jag min gammelfaster. Hon är vithårig och cool som fan. Hon har alltid gjort som hon själv velat. Och varit den som inspirerat mig att göra som jag själv velat. Om jag nu någonsin vetat vad det har varit som jag själv velat. Hon står med den artikel ur Hallands Nyheter som hon skickade till mig dagen innan jag skulle tacka ja till rekryteringsfirman och Linköpings "unika" campusboende. Artikeln handlade om en Johan som bodde på Fuerteventura och "gjorde sin grej". Min gammelfaster hade trott att det var jag som gjorde "min grej", eftersom jag såg exakt ut som den surfande mannen på bilden. Min coola gammelfaster vet hur jag alltid drömt om att leva för surfen. Ända sedan jag bodde på Nya Zeeland under ett magiskt år på nittiotalet hade jag tagit varje chans att ta mig till stränderna och vågorna. Vågorna som alltid bor i mitt bröst men som aldrig hittat fram till Östgötaslätten hur länge de än har nött våra svenska kuster för att besvara min passion för havet. Nu var det inte mig utan en viss Johan Otterdahl som artikeln handlade om. Han levde sin dröm på Fuerteventura och gjorde precis det som vem som helst som älskar surfing någonstans önskar att de kunde göra. Surfa typ ungefär exakt varenda dag. Jag tror inte jag behöver förklara vilken väg jag till slut valde. Vägen som fortsatte bakom min gammelfaster visade sig nämligen inte bara innehålla den bästa surf jag upplevt i detta liv, den bestod av en nylagd asfaltsväg där jag kunde åka longboardskate tills knäna skakade. Den innehöll två av de skönaste surfkamrater jag någonsin träffat och en vänskap jag vet kommer leva länge. Och längs vägen tornade det upp sig sådant som gör livet komplett. God mat, vackra kvinnor, gemenskap, musik och ännu mera vågor. Vägen jag nu åker på leder ner mot Fuerteventuras North Shore. Här finns allt för mig och här gör jag "min grej". Tack Johan och Pelle för en underbar höst! Och tack min ascoola gammelfaster! Du räddade mig! Nu åker jag mot vågorna och inget kan stoppa mig! Jippppiiiiieeeee!!!!! |
