Localism i Norrland |
Jag har länge tänkt skriva om den fasansfulla upplevelse som jag var med om för en tid sedan, men det är först nu några månader senare som jag vågar berätta. Rädslan för repressalier har varit för stor, men nu är förhoppningsvis allt glömt och kanske har de inblandade flytt landet för att hitta bra surf på varmare breddgrader. Det hela började en vacker höstdag i början av oktober när jag åkte från mitt hem i Sävar för att jobba i Piteå. Som vanligt när jag åker i tjänsten så fick surfbrädan och våtdräkten hänga med för man vet ju aldrig när chansen till surf dyker upp. Den här dagen skulle jag sluta jobba redan vid 15-tiden och om jag skyndade mig hemåt så skulle jag hinna med att checka surfet norr om norra Kvarken. Prognosen lovade sol och nordliga vindar ca 10 meter per sekund, alltså lite för lite för att Båtrampen skulle gå av men man vet ju aldrig med nordswellet och hoppet lever alltid. Klockan var cirka halv fem på eftermiddagen när jag svängde av E4:an mot Bjuröklubb för att leta mig ut mot havet. Det skulle dröja ännu ett par timmar innan det blev mörkt. När man skymtar havet mellan träden på väg ut mot Storsand är det en magisk känsla som infinner sig. Naturen skiftar från skogsmiljö till sandstäpp, ja det känns faktiskt som man kommer till en helt annan klimatzon och det är oerhört vackert med de enorma sandstränderna, de vindpinade träden och det stora blå. Det är liksom en karghet och stillhet som gör att man känner naturen krypa innanför skinnet. Sommarstugorna verkade övergivna, alla båtarna var uppdragna högt upp på stranden och inte en människa syntes till. ”Det är så här man känner sig när man är den sista människan på jorden efter det sista stora slaget eller efter den stora pandemin som slagit ut hela jordens befolkning utom en lycklig surfare som har hela havet för sig själv” tänkte jag när jag full av förväntan och iver sökte med blicken efter de vackra långa högervågorna som ibland väcks till liv längs Bottenvikens vackra kust. När jag körde den sista biten med det glittrande blå havet på vänster sida så såg jag snabbt att swellet var för litet för att den fina sandbanken utanför båtrampen skulle gå av. Men det kom in stadiga linjer och jag beslöt mig därför att vänta en stund för att se hur swellet skulle bete sig. Jag satt en stund på stenarna vid vattnet och såg perfekta oerhört vackra högrar rulla i sidvinden, men dock för små för att surfa. Jag lät blicken vandra ut över havet och där, ca en kilometer rakt ut såg jag vita vågkammar explodera. Utan kikare var det svårt att avgöra hur stora vågorna var ute vid den långa stenpiren som ligger längst ut norr om den långa böljande sandstranden. Med den tilltagande nordvinden visste jag att swellet på nordsidan av piren säkert skulle vara en meter högt men stranden vid piren är full av stora stenar som skapar oregelbundna och svårsurfade vågor. Men längst ut på piren kanske… kanske det finns en vänster som funkar… kanske, tänkte jag och kisande längtansfullt. Jag har aldrig surfat där och inte hört att någon surfat vid slutet av piren. Istället har jag tagit promenaden genom skogen längre norrut för att komma till de välslipade och polerade hällarna där ett mäktigt nordswell brukar leta sig in. Jag kände en tilltagande surfabstinens smyga sig på och nyfikenheten att se hur vågen utanför piren såg ut tog överhanden. Jag sprang tillbaka till bilen och visste att höstmörkret snart skulle breda ut sin svarta filt över landskapet. När jag parkerade bilen i början av piren just bredvid den gamla vindpinade fiskestugan kände jag ett lugn sprida sig genom kroppen. En underbar känsla som alltid infinner sig när jag är nära havet och surf. Inte visste jag då att känslan inom några minuter skulle förändras till något som kan beskrivas som panik, ångest och stickande rädsla. Mörkret hade sänkts sig ännu mer men än så länge kämpade solen emot, även om det blev lite skummare såg jag ändå ut de ca två hundra meterna till slutet av piren. Som vanligt var jag ensam… eller var jag det? Hade jag inte en känsla av att någon annan var med mig? Då, vid bilen när jag krängde på mig våtdräkten, kände jag inte att jag var iakttagen och jag tänkte att det nog bara var naturens väsen och någon slags gudomlighet som var närvarande. Jag tittade intensivt ut mot vågorna vid slutet av piren när jag balanserade på de runda stenarna som verkade finnas i miljontals och jag funderade på vem som orkat bygga denna pir en gång i tiden. Visst, det är säkert resterna av en gammal rullstensås men kanske att någon, i jakten på att skapa lugnt vatten vid stranden söder om piren, kämpat i åratal med att flytta sten efter sten efter sten. Då jag gick den sista biten ut till slutet av piren kunde jag inte låta bli att titta ut över vågorna som piskade mot stenarna. Swellet var stadigt och kraftfullt, och samtidigt mäktigt och vilt på något sätt. Havet känns helt annorlunda norr än söder om norra kvarken. Visst det är mycket kallare i vattnet den här årstiden men det är något annat som gör skillnaden, jag vet inte vad det är… det är mörkare och mera magiskt på ett vackert och trolskt sätt. Med min blick som fastnaglad på de kraftfulla fräsande dyningarna på pirens norra sida märkte jag inte att jag faktiskt inte var ensam på stranden den här vackra höstdagen i början av oktober. Jag hade bara tjugo meter kvar till slutet av den långa, steniga piren när jag upptäckte att det faktiskt låg, inte bara en, utan två stycken i lineup. Jag kunde se deras svarta huvudena guppa mellan de kalla vågorna kanske 30 meter utanför piren, en bit till höger där vågorna brukar ordna upp sig och skapa lite renare face. Det var inga långa, böljande vågor men ändå tillräckliga för att kunna stå en stund på brädan och känna naturens kraft bära mig framåt. Min första känsla var förvåning, hur kunde jag ha missat att se dessa två ute bland vågorna? Men ganska snabbt byttes min förvåning ut till glädje eftersom det alltid känns bra att vara flera när man surfar ett bryt för första gången, speciellt när vågorna bryter över stenar som med säkerhet skulle dinga både min bräda och kropp vid en wipeout. Men så såg jag att de två ute bland vågorna inte var ensamma de heller… helt plötsligt kunde jag räkna till åtminstone fyra huvuden… eller vänta… såg jag inte fem stycken? Jag kände aldrig det kraftiga slaget mot mitt bakhuvud och kände därför ingen smärta alls, utan mera förvåning över att jag inte hade märkt att någon smugit sig upp bakom mig. Samtidigt som jag stapplade framåt, gjorde allt för att hålla balansen och höll brädan hårt under armen, svängde jag runt för att hinna se vem som slaget mig, och varför? Tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Varför skulle någon ge sig på mig härute? Här uppe i norr där alla människor är vänliga och surfare brukar vara trevliga och välkomna ett nytt ansikte i vattnet? Och hur kunde jag ha undgått att märka att jag inte var ensam? I samma ögonblick som jag utbrast något som kan liknas vid blandning av svordom och fråga, vände jag mig om och såg... inte någon. Då kom ännu ett slag, eller rättare sagt något som mera kändes som en klösning i nacken… kanske var det spetsen på en trubbig kniv. Ännu en gång åkte förvirrade tankar genom mitt huvud, men den här gången var förvåningen utbytt till rädsla och skräck. En gång tidigare hade jag känt den där kalla känslan av utsatthet och ensamhet. Det var när jag en tidig morgon för sju år sedan hade cyklat från vandrarhemmet ett stenkast från Waimea Bay till Banzai Pipeline för att se ett mäktigt swell rulla in längs Oahu´s vackra norra strand. Jag hade parkerat och låst fast cykeln när sex stycken, hårdnackade och knarkpåverkade locals dök upp och frågade ”What the hell I was doing on their beach?” Även då hade tusen tankar snurrat omkring i mitt huvud och jag bara låste upp cykeln igen och cyklade därifrån utan att se mig om. Hela tiden väntade jag på att någon av dem skulle springa ifatt mig och slå mig av cykeln. Så här efteråt känns mitt möte med localsen på beachen vid Banzai pipeline som ett häftigt surfminne, men när nu mina kalla hemska känslor återigen åt sig in i min ryggrad på en strand i Västerbotten så fanns ingen tid att förlora. Utan att se mig om så ömsom sprang, ömsom snubblade jag tillbaka mot bilen. Hela tiden hörde jag hesa skrik som skar som knivar i mina öron. Jag kände ytterligare ett slag mot huvudet och liksom ett hack i ryggen där jag flög fram med den enda tanken att ta mig tillbaka till bilen levande. Skriken ökade i styrka men det var omöjligt att urskilja några vettiga ord. Jag minns att jag hann tänka att ”fan… är det så här Skelleftebondskan låter?”. Med oerhörd snabbhet grävde jag fram min gömda bilnyckel under höger framdäck. Slängde in surfbrädan i bilen, låste dörrarna och startade bilen. ”Tack och lov att bilen startade”, hann jag tänka. Om det är någon gång som bilen inte ska starta så är det nu, på en öde strand, när hela jorden befolkning dött i en pandemi utom jag själv och ett gäng vildsinta och mördargalna locals från Bjuröklubb. Jag backade bilen och svängde runt så gruset yrde. När jag rätade upp bilen och skulle till att trampa på gasen upptäckte jag att dom djävlarna hade skitit på bilen. Halva vindrutan hade blivit insmetad med skit… den yttersta förnedringen och den mest markanta yttringen av hat. Jag har hört talats om något liknande på Torö, men då var det inte skit som var insmetat på vindrutan, utan surfvax. Survax på vindrutan hade i det här sammanhanget känts som en välkomsthälsning och en kärleksförklaring. Jag såg mig aldrig om och jag har inte besökt bryten norr om norra Kvarken sedan den där ödesdigra höstdagen i början av oktober. Rädslan finns där, men också en gryende känsla av förståelse och respekt. Localism handlar tyvärr alltför ofta om omogna dårar som gillar att trycka ner andra människor. Men localism kan också handla om att försöka bevara det fina hemmabryt som man har och den fina stämning som finns där. God localism kan vara att visa gästande personer som beter sig illa att det inte är acceptabelt. Att vara local innebär inte per automatik att man är en elak surfare som hatar alla främlingar och ägnar all tid till att droppa in och köra över andra surfare. Även en local kan välkomna och uppskatta gästande surfare… men det gäller att gästerna inte beter sig illa. Den där höstdagen i oktober hade jag betett mig mycket illa och hänsynslöst, ända från att jag parkerade bilen och hela promenaden ut längs piren. Jag hade stampat över stock och sten, skrämt barn och mödrar med mitt klumpiga och hänsynslösa sätt. Jag hade inte hälsat på någon eller frågat om det var okej att jag fick komma och dela stranden och vågorna med dem som i generationer levt och fostrat sina barn där år efter år efter år. Nej, det är dags för mig att börja visa de där fjäderbeklädda varelserna lite respekt! |