|
Publicerad söndag 13 december 2009 av Jon UtterströmInnehåll / Artiklar
Rothman surfade mestadels på sin 6'0"a under sin vistelse. Här i en djup och skräckinjagande barrel som skulle få de flesta "dödliga" att rygga tillbaka.
Färjan till Telukdalam vänder tillbaka efter tre timmars färd. På frågan om vad som sker svarar en man på knacklig engelska; “Going back to Sibolga. Ombak besar (stora vågor). Dangerous“. Men det var ju därför jag åkte hit, tänker jag.
Det är slutet av september. Torrsäsongen går mot sitt slut, liksom fastemånaden Ramadan. Årets största swell har just drabbat norra Sumatra och efter en veckas färd över land på grund av nyinfunnen flygrädsla vill jag komma fram till varje pris. Lättnaden infinner sig då jag inser att jag istället för en halvtrasig stol på en tvivelaktig färja med skrikande barn, techno på högsta volym, doften av inhemska cigaretter och nyfikna blickar från medpassagerarna kan spendera natten på ett hyfsat hotellrum med AC. Två dagar senare kommer jag äntligen fram. Swellet har lagt sig en aning, men Lagundris “Point” levererar ändå perfekta vågor på fyra till sex fot, med enstaka setvågor på sju fot. Det stora swellet tog tre lokala fiskares liv, varav endast en återfanns.
Mer än tio år efter mitt första besök på Nias har inte särskilt mycket förändrats. Den kåkstadsartade strandremsan med alla sina losmen (gästhem) finns kvar, liksom försäljarna och vågorna. Närmare tre decennier efter vågens upptäckt ger den täta regnskogsvegetationen, de kristna samhällena längs vägarna och den bristande infrastrukturen på väg till Sorake Beach fortfarande en tidlös känsla om hur det var när de första australiensiska surfarna fann Lagundri Bay 1975. Även om antalet surfare i vattnet ökat under årens lopp antyder det sömniga lilla samhället om att Nias aldrig kommer gå samma öde till mötes som t.ex. den sönderexploaterade Bukit-halvön på Bali. Det geografiska läget, malaria, samt bristen på allt förutom världsklass-surf kommer med all sannolikhet aldrig att attrahera paketresenärerna eller de utländska investerarna - på gott och ont.
Efter 80-talets mediala fokus avtog intresset för Nias med upptäckten av surfingen på Mentawaii-öarna i slutet av 90-talet. Lances Right övertog tronen som arketypen för tropisk högerperfektion i det annars vänsterorienterade Indonesien. Rykten om epidemier, rån och misshandel efter tsunamin i december 2004 och den efterföljande jordbävningen i mars 2005 fick också allt färre resenärer att komma till Nias. Många familjer som livnärt sig på surfturismen fick fly eller börja se sig om efter andra försörjningsmöjligheter. Vågen å andra sidan förändrades till det bättre då revet lyftes upp en dryg meter. Förutom en mer tubande peak och slutsektion fungerar den idag på fler riktningar och påverkas inte lika märkbart av tidvattensskiftningarna. Med en bättre våg har besökarna sakta men säkert börjat återvända och livet återgå till det normala för lokalbefolkningen.
Att verkligen lära känna “The Point” och kämpa mot vågens skiftande karaktär, surfarna på besök, samt de lokala förmågor som behärskar vågen till fullo kräver ansträngning vilket i sin tur kräver tid och tålamod. Med en dryg månad i bagaget, men avsaknad av tålamod och paddel i armarna är det lätt att i början jaga de mindre vågorna på insidan, fastna och straffas av de större set som dundrar in. Upp till sex fot har vågen en snällare karaktär som gör den exemplarisk till att utveckla sin surfing på, då facet ger en möjlighet till allehanda manövrar. Från sex fot och uppåt blir vågen betydligt tyngre, får en mer distinkt grön-brun färg och ger en inte många fler alternativ än att trycka in i tuben vid take-off om man inte ligger märkbart långt ut på axeln. Men att bara sitta en bit bort på brädan, känna havets energi och se föreställningen börja när lokala chargers som Tangkius Wau och Antonius Dakhi trycker in i djupa tuber mot Lagundris palmtäckta bakgrund utan att blinka är en upplevelse i sig.
När skymningen faller återvänder surfarna till respektive losmen. Kvällsunderhållningen består av lite kortspel eller någon av de sönderrepade dvd-filmer som går att se om det inte är strömavbrott. En flaska Bintang och grillad fisk med ris är det närmaste lyx man kommer på denna avlägsna plats på jorden. Men konsumtion, internet och meningslös vardagsångest känns irrelevant och långt borta när man väl somnar in vid halv nio på kvällen med ett leende på läpparna och insikten om att en av världens bästa högrar väntar på en även nästa dag. |
