| En Nybörjares Bekännelser |
 Den 10 januari gick flyget från Landvetter flygplats via London till Bombay i Indien för mitt första stopp på resan. I tre veckor reste jag runt och kände på södra indien litegrann, mycket lattjo tempel, stränder, mat och både snälla och underliga människor. Trots allt var det ändå skönt att lämna detta överbefolkade land och flyga vidare mot huvudmålet. Nästa morgon landade jag i Cairns som ligger i nordöstra Australien och är en typisk semesterstad i tropiskt klimat. Det finns ändlöst med aktiviteter som fallskärmshoppnig, bungee, forsfärd, motocross, djungelpromenader, dykning på barriärrevet o s v. Efter att ha blivit instängd av det myckna regnandet (856mm på en vecka) ett par dagar liftade jag med en israelisk tjej söderut mot Byron Bay där surfingen skulle vara bra. 5 dagars bilkörning senare rullade vi in i Byron och checkade in på ett vandrarhem. Nästa dag vaknade jag med en fruktansvärd nackspärr och var i ett skriande behov av lite massage, turligt nog hade jag inte bara kommit till surfingens mecka utan också alternativmedicinens förlovade land. Jag hann bara utanför dörren på vandrarhemmet innan jag stötte på en tjej som sysslade med akupressur och fixade till min nacke med lite avancerad tortyr. Jag ägnade ändå ett par dagar till att låta min nacke läka och samtidigt kolla in surfingen för att kanske lära mig lite innan jag hoppade i vattnet. Tillslut tog jag mod till mig och bokade in mig på en surflektion som visade sig vara något av ett fiasko. Surfskolorna i Byron är mest till för turister som vill kunna visa upp ett foto när dom står upp på en "bräda" i vattnet. Jag skriver "bräda" för att de surfbrädor vi fick var stora plastspråmar på minst 9 fot som vägde kanske tjugo kilo styck, dessa släpades ut i skummet från de minsta breaket där surfläraren knuffade iväg oss när skummet kom forsande och sa åt oss att ställa oss upp... Inte så mycket surfing alltså, men effektivt när de har en "stand up or get your money back guarantee!". 
Surfing enligt surfskolorna och deras stå-upp-garanti.
Den fjärde dagen med nya brädan vaknade jag vid 4-tiden på morgonen och kunde inte somna om så jag tog brädan under armen och gick ner till stranden för att vänta in gryningen. När det var ljust nog att paddla ut var jag trots allt inte ensam i vattnet, två andra morgonpigga surfare och ett gäng med delfiner ville också vara med och ha vågor. Några timmar senare efter de vanliga svälja vatten vurporna och ställa sig upp efter vågen brutit surfingen fick jag se Vågen med stort V. Jag såg den på långt håll och jag kan svära på att den viskade mitt namn när den höjde sig ur det blågröna havet. Jag insåg att jag låg helt rätt till. Jag paddlade. Lutningen steg. Farten steg. Jag steg upp och stod upp hela vägen nedför facet... Sen trillade jag såklart, men jag hade iallafall fångat min första våg - med delfiner i soluppgången. Nu hade jag bestämt mig för att stanna i Byron Bay tills jag var tvungen att flyga hem om en och en halv månad. Jag bestämde mig också för att lämna de trånga vandrarhemmen och leta efter mer permanent boende och hittade ett hus där jag kunde hyra rum för 500 spänn i veckan. Jag skulle få flytta in inom några dagar och passade då på att åka på en surfari under tiden. Denna surfari (surftrip) gick nedåt kusten till en öde surfstrand vid Sandon River där jag och de 6 andra nybörjarna som var med kunde tabba oss bäst vi ville utan att störa några andra surfare. Samtidigt hade vi en instruktör med oss i vattnet. Kvällarna ägnades åt att sitta på campingen, dricka öl, laga god mat och snacka surfljug. 
Irländske Steve på surfari med några locals i förgrunden.
Nästa morgon vaknade jag i mitt nya rum i min nya säng. När jag kvällen innan kom för att flytta in i huset var det full fest. Fiona som var en av de två andra som bodde där hade ställt till med en "aussie barbie", en äkta australiensisk barbecue, och bjudit in alla hon kände och lite till. Själv var jag inte riktigt upplagd för fest utan tog istället mina valuim och slängde mig i säng. När jag äntligen vaknade till liv var klockan snart två på eftermiddagen och jag var fortfarande seg efter tabletterna. Nacken kändes lite bättre så jag knallade iväg till stranden för att kolla vågorna. Dessa dagar när jag satt med nackont var det såklart de bästa förhållandena jag såg under hela tiden i australien... Jag placerade mig vid "the Pass" som är ett av de bästa pointbreaken i östra australien. Vågorna bryter hela tiden över sandbotten men själva takeoff är vid en klippa där det också finns en träplattform byggd för de många åskådarna som samlas. Under första dagen såg jag mer folk bli tubade än jag kunde räkna till. Jag satt också för skojs skull och klockade hur långa rides surfarna fick ett tag. Vissa droppade ur när vågen minskade i storlek men de som fortsatte så länge den hade bra form fick åk på omkring 45 sekunder. Då var det alltså med bra tubad våg hela tiden! Vid ett tillfälle såg jag en longboarder som tog vågen från udden ända in till Main Beach i Byron Bay, en tur på c:a 4-500 meter. 5 dagar senare var jag tillbaka i vattnet igen. Nu tillsammans med Kelly och Cameron som bodde i ett litet renoverat uthus på vår tomt. Båda var duktiga surfare och tog med mig till Tallow Beach som har de största och tyngsta vågorna i Byron. Tidigare hade jag mest hållt till på Wategos Beach som har en fin longboard/nybörjarvåg. Tallows var helt annorlunda. Det var fortfarande bra förhållanden och de bästa seten höll goda 6 fot (face på c:a 3 meter). Lite smårädd och med en mini-mal bland alla duktiga shortboarders var jag ute i drygt en timme innan jag fick nog av nära-döden upplevelser och paddlade in. Jag hade iallafall fångat en våg på en av de största peaksen och fått en rejäl rush de få sekunder man vågade stå innan man droppade ur. Jag kände att Wategos snälla vågor och lugna stämning var mer min grej och det var också där jag surfade allra mest under tiden i Byron Bay. När det började närma sig slutet på min vistelse hade surfingen tagit sig lite. Jag kunde nu fånga och ställa mig upp på de flesta vågor jag försökte mig på och stå upp och hålla fart så länge jag ville. På mindre vågor hade jag också börjat lära mig att pusha fart och gjorde ibland små försök på cutbacks. Den andra personen som jag delade hus med hette Mike och var en snart 40-årig surferdude som hade gått ut på en promenad när han var 15 och fortfarande inte återvänt. Mike var också en flitig surfare på The Pass där jag hade gjort mina försök att surfa, men när man är lite nybörjare och konkurrerar med runt 80 andra surfare om en takeoff är det inte så lätt. Nu tyckte dock Mike att det var dags att jag fick känna på en riktigt bra våg eftersom jag snart skulle åka och att förhållandena återigen var riktigt bra. Vi knallade ner ihop med Cameron och kunde bara konstatera att det var riktigt crowded i vattnet som alltid vid bra vågor och en lätt offshorevind. Min vän Mike hade dock ett litet knep i rockärmen och tog mig en bit in från den egentliga takeoffen ute vid udden där konkurrensen var stenhård. Mike hade lärt sig att när de bästa seten kom in stötte de på ett litet litet rev en bit in, revet var kanske bara 5 x 2 meter men räckte för att de största vågorna skulle börja bryta en bit framför den som stod på vågen och därmed tvinga denne att droppa ur. Man kan väl kalla det att man snejkade litegrann men lyckades man hade man en jävligt fin tur framför sig. Vi var såklart inte ensamma om att utnyttja denna möjlighet men efter ett par försök lyckades jag ta en av de fina vågorna och fick därmed det absolut bästa surfet jag hade under hela vistelsen. Ibland är det inte så dumt att känna några locals. Tiden hade nu tagit slut och jag var tvungen att säga adjö till mitt nya favoritställe på jorden för en vecka i Sydney innan jag flög hemåt. Under tiden i Sydney passade jag dock på att surfa legendariska Bondi Beach en dag. Ganska kallt i vattnet och lite dåligt väder kortade ner min "Bondi-session" men det är ändå en riktigt bra surfstrand med inte alltför mycket folk. Man hade väl blivit lite kräsen efter nästan två månader i Byron Bay. Ses i lineup! - Anders. 
Tallow Beach tuberide.
Wategos Beach och dess många peakar.
En mycket bra dag vid The Wreck.
SURFGUIDE BYRON BAY  Tallow Beach: Oftast stort, tungt och aggresivt surf nära cosy corner. Stora peaks längs hela stranden. Många duktiga shortboarders och boogieboarders. Tips: smidigaste sättet att komma ut i lineup är att gå ända bort till hörnet av cosy corner, där finns en ganska konstant utåtström av det vatten som vågorna pressar in så det är bara att hoppa på och glida ut till dom andra. Sedan är det bara att börja surfa sin väg neråt stranden på de olika peaksen.Wategos Beach: Lugn och skön strand där vågorna har lugnat ner sig lite efter svängen kring the cape. Botten har ingen distinkt och tvär sandbank såsom Tallows och ger därför en långsam longboardvåg. Ungfär 300-400 meter ut finns ett rev där vågorna trycks upp och bryter våldsamt vid stora dagar, här hänger också delfinerna oftast och tar alltid de största vågorna och surfar dem ända in till stranden. Lugn och positiv stämning. Tips: vid stora dagar kan man ibland surfa in mot klippväggen som skiljer Wategos från the pass och få en lite snabbare våg. The Pass: Ett av östra australiens bästa pointbreaks. Oftast mycket trångt ända från soluppgång (och tidigare!) till solnedgång. Blandat med surfare med allt från nybörjare och griniga gubb-locals. Himmelskt surf på bra dagar. Main Beach: Har ganska ofta surbara vågor men också många badande turister? Snabb liten tubande våg, populär bland yngre boogieboarders som inte orkar eller vågar gå till Tallows. Livräddare finns på plats. The Wreck: Namnet kommer från det vrak som ligger ett 50-tal meter ut från stranden och är synligt även ovanför ytan. Vraket håller kvar sanden och ger därför en helvetiskt snabb och tubad våg för de duktiga. Allt som oftast inte så stort surf. |
