| Magiska Vågor |
 Magiska Salusand. Foto: Mårten Lundin. Ibland (ja alltför ofta faktiskt) får jag höra från polare (ej surfande polare) och från arbetskamrater att ”Du som gillar att surfa, har du testat det där coola jag såg på tv igår, tror det heter Kitesurfing, det måste ju vara sjukt coolt alltså”. Eller så får jag höra att ”Du som surfar måste ju gilla adrenalin och actionsporter… du måste ju gilla att klättra i berg”. Eller ”Du som surfar, visst skulle du tycka det vore sjukt coolt alltså om de byggde en vågmaskin på badhuset!”. Förr så försökte jag förklara och besvara frågorna… men nu har jag givit upp och bara ler och säger… ”jovars, det vore ganska ballt” eller ”coolt… det där med kite ska jag nog ta och prova någon gång”. Men inom mig så vill jag säga något helt annat, börja förklara hur allt hänger ihop, vad surfing egentligen är och vad det betyder för mig i livet. Jag har som sagt försökt ett par gånger, men efter 55 sekunder när jag talat om solen, vinden, magin att sitta och vänta på nästa swell, friheten, naturen, doft av vax och neopren, kraften i dyningen, den vackra formen på en surfbräda, den vackra formen på en fena och framför om hur fantastiskt vacker en våg är… ja då brukar den jag pratar med se ut som ett enda stort frågetecken och säga… typ… ”Ja… hö… jaha??… men du… måste sluta röka så mycket bruna svampar och ge upp dom där blå tabletterna… vi kan väl höras någon gång… jag följer gärna med nästa gång du ska ut och vindsurfa”. Jag vet inte hur jag ska förklara för en människa som aldrig surfat hur jag känner. Ingemar Stenmark visste vad han sa när han sa att ”det är inge lönt att förklara för den som int begrip”. Låt mig här och nu säga att jag har full förståelse för att de som kör kite, vindsurfar, klättrar i berg, åker mountainbike m.m. älskar sin sysselsättning och säkert upplever samma känslor som jag gör när jag surfar eller väntar på surf. Men för mig kommer aldrig någonting annat än surfing att kunna få mig att ens komma i närheten av de känslor jag känner innan, under och efter surf (det enda som kommit i närheten är snowboard). Jag har funderat mycket på varför jag fastnat så för surfing… och jag skulle faktiskt kunna likna det vid beroendet av en drog, d.v.s. att jag blir sjuk och på dåligt humör om jag inte får surfa. Men vad är det då som gör att just surfing är så himla fantastiskt för mig. Okej, visst är naturupplevelsen underbar (men varför kan jag inte lika gärna gå på fjälltur?), okej, visst pumpar adrenalinet när swellet känns farligt stort (men varför kan jag inte lika gärna klättra i berg?), okej, visst är det härligt med alla fina och goa surfpolare i lineup (men varför kan jag inte lika gärna sjunga i kör?) okej, visst är det härligt med att vara ute på havet (men varför kan jag inte lika gärna hålla på med kappsegling?). Nej, även om naturupplevelsen, adrenalinet, polarna och havet är underbara saker i surfingen så är det något annat som lockar mig. Och jag vet vad det är… och här kommer det… VÅGORNA. Vågor är för mig något av det vackraste och mest fascinerande som finns på vår jord (sorry alla surfergirls) och nu förstår ni kanske att de som jag försöker förklara tjusningen med surfing för, tycker jag ska sluta röka svamp. Jag vet inte varför vågor fascinerar mig så mycket och jag har slutat att psykoanalysera mig… jag vet bara vad jag känner. Och det är just det här som är gör surfing så underbar. Att sitta och vänta på en dyning som färdats många mil… se den komma mot land… ändra form och växa när den träffar grundare botten… bara du själv sittande på en bräda… börja paddla för att få upp farten… fånga vågen precis när den är lagom brant… känna kraften i vågen överföras till brädan och över till din egen kropp… känna accelerationen i brädan… hoppa upp och landa på brädan… se vågen ligga brant, blank och fin framför dig… se över axeln att den bryter bakom dig och sedan glida iväg… det är himmelriket för mig. Och det är just det här med att vågen har skapats av naturens egna krafter som är så fascinerande (visst skulle jag tycka det vore fränt om Finlandsfärjan passerade Salu en gång om dagen och pumpade in ett midjehögt set… eller om någon byggde en stor vågpool i stan), men vetskapen att det är solen, vinden och vattnet som skapat vågen jag väntar på är något helt annat… en mäktig känsla (som definitivt inte kan upplevas inomhus i en vågpool… hur fin våg det än är). Solen värmer upp luftmassorna över havs- och jordytan, skillnaden i temperatur i luftmassorna får luften att röra sig och vinden att blåsa, vinden hugger tag i havets yta, små centimeter höga vågor bildas, vågorna rör sig i vindens riktning olika fort och lägger sig på varandra, de små vågorna blir större och större… vågorna färdas miltals över havet och efter flera timmar och dygn når de grundare vatten… vågen bromsas mot botten och faller liksom över sig själv… all inbyggd energi som vågen samlat på sig genom solen, vinden och vattnet frigörs inom en sekund och du står där på brädan och är en del i allt detta. Är det inte helt underbart? Just den känslan kan jag inte få på något annat sätt än genom surfing. I min sommarstuga brukar jag sitta och titta ut över havet och se decimeterhöga vågor rulla in… helt perfekta små vågor som beter sig precis på samma sätt som enmetersvågor i Salusand eller sexmetersvågor på Pipeline på Oahu´s North Shore. Det spelar ingen roll hur stora eller små vågorna är, de är lika vackra för det. Jag har funderat på om det finns några andra sysselsättningar/sporter som skulle ge mig samma känsla som surfing… och svaret är… ja det finns det faktiskt. Tex bodyboarding, bodysurfing, standup-paddleboardsurfing, kanotsurfing… eller bara bada i vågor. Så länge det har att göra med vågor skapade av naturen (nämnde i och för sig, i mitt resonemang om solen, vinden och vågor, att naturliga vågor även kan skapas av t.ex. jordbävning och kalvande isberg) så är jag öppen för allt. Later bruddah – vi ses på en våg! Silversurfarn |
