| En givande surfresa till Ghana |
 Planeringen med julens surfresa började redan efter att vi avslutat sommarens surfresa. För att döva den där komma-hem-ångesten är detta det bästa botemedlet. Jag hade en tanke om att man skulle försöka ge sig på något nytt efter ett par år i Centralamerika. Hade fått en del tips och lovord från Miche, en trevlig kille som jag hittade här på Surfsverige och som varit en del i Ghana. Jag har länge varit inne på att åka dit och allvarligt diskuterat det med en min vän Linnea som då bodde i San Sebastian. Vi lockades av lagom stora och orörda vågor, varmt klimat, trevliga locals och tropisk värme. Det året åkte inte jag och Linnea. Men detta år bestämde jag mig för att åka dit. Min kära vän Helen Van hade också planer på att åka iväg och vi bestämde ganska tidigt att det skulle bli Ghana. Sagt och gjort, timmen efter att chefen sagt att det gick bra att ta tjänstledigt köpte vi resan. Samma dag så pratade jag och Helen att det hade varit kul att ge något tillbaka till dessa underbara platser som vi oftast besöker under våra surfresor. Vi inspirerades av NLAS EOIM och deras reflex-kampanj. Vi pratade länge om hur vi skulle gå till väga och vad vi skulle göra och tidigt bestämde vi så klart, att vi ville hjälpa byn och eventuellt barnen där, men frågan var; hur kan vi hjälpa dem bäst? Att människors väg ut ur fattigdom är kunskap var vi överens om så därför bestämde att vi skulle hjälpa en skola. Vi anser att utbildning är något som räcker längre än kanske kläder och saker. Vi tog kontakt med NLAS EOIM för att få inspiration och även delta i deras kampanj. Vi startade även ett event på Facebook bland våra vänner. Detta spred sig snabbt och vi blev helt häpna över hur mycket folk som ville hjälpa till och hur entusiastiska och positiva alla var. Jag startade även en insamling av pant på jobbet bland kolleger och elever. Väl på plats i Ghana tänkte vi länge hur vi skulle göra för att nå fram till skolor och skolbarnen. En tanke var att köpa skolmaterial och sedan dela ut den bland skolorna. Efter en vecka så lärde vi känna en local, Ebenezer. Han hade i några år haft en volontärorganisation som sysslade med att rensa upp på stranden och samtidigt lära de lokala hur de bäst bevarar stranden som för många i Busua, stället vi var på, är en av de största inkomstkällorna i form av fiske och även turismen. "Eben" berättade för oss att även han hade tankar om att starta ett projekt som skulle hjälpa fattiga barn att stanna i skolan. Efter att flera lovordat Eben och hans projekt, både lokala och inflyttade, bestämde vi oss för att hjälpa honom och hans organisation. Tyvärr så är det så att nöden har ingen lag och i många av dessa länder så händer det att pengarna hamnar i fel händer. Men att hjälpa just Eben kändes rätt i magen för både mig och Helen.  Vi började med att åka till närmsta största by och inhandlade lådor med skolmaterial som sedan skulle delas ut i den lokala skolan. Resten av pengarna gick till fyra underbara barn som vi fick träffa. Planen var att betala deras skolgång, köpa material och kläder. Pengarna skulle räcka i ungefär ett halvår för alla fyra barnen. 500 cedis eller cirka 1700 kr för att ta fyra barn igenom skolan. Det är inte mycket. Anledningen till att vi skriver detta och berättar om vårt lilla projekt, är att vi vill visa att det egentligen inte är så svårt att ge tillbaka något till alla underbara människor som välkomnar oss med öppna armar till dessa underbara platser. Det var faktisk ganska lätt. Men att vi lyckades kan vi bara tacka våra underbara vänner för och bekanta och familj som skänkte pengar, NLAS EOIM som skänkte pennor och reflexer och alla som frågade och engagerade sig och som fortfarande hör av sig och undrar om det finns chans att hjälpa vidare. Vi har just nu fyra barn som vi stöttar och de och deras familjer kommer att behöva en push rent ekonomiskt för att kunna stanna i skolan. Vi vet i dagsläget inte riktigt om vi kommer att åka tillbaka till Ghana, men vi kommer att försöka fortsätta hjälpa Eben och hans organisation Take One Kid to School.  Slutligen skulle vi vilja säga att förutom alla tomma och orörda stränder vi upptäckte, alla snabba beachbreaks och sjöborrefulla points vi surfade, samt alla glada lokala människor vi träffade, så kommer denna upplevelse att stanna med oss länge. /Erika Gonzalez och Helen Van |
