| Hemma hos Freddie |
 I början av året spenderade jag några dagar med Freddie Meadows i Costa Rica. Mellan surfen klämde vi in en liten pratstund där Freddie berättade om sitt liv som tävlingssurfare, sjukfrånvaron, comebacken och den ljusa framtiden. Solen står högt på himlen i Costa Rica. Jag och Freddie Meadows har just kommit upp från ett surf utanför hans familjs ägor i Santa Teresa. Familjen köpte stället för drygt 5 år sedan och har byggt på och rustat upp det sedan dess. Det som en gång bara var ett anspråkslöst hus i sanden har förvandlas till ett riktigt strandpalats. Här finns en stor öppen huvudbyggnad med flera våningar och flyglar som växer ut på vardera sida. Mellan huset och palmallén som leder ner till havet ligger en bönformad mosaikpool. En bit bort står ett till hus som fraktats i delar från Bali och sedan byggts upp igen, här på andra sidan oceanen. Hela kalaset är öppet för uthyrning under delar av året och Hollywoodstjärnorna avlöser ibland varandra för några veckors avkoppling i detta gömställe i paradiset. Vi klättrar upp en våning och välkomnas av två biffiga hundar som hoppar upp och ner av förtjusning av att se sin husse igen. Likt Karlsson på Taket bor Freddie och brorsan Charlie högst upp i huset i ett rum som leder tankarna till en skeppskajuta. Freddie vrider till en hävstång bredvid sin säng och med ett knarrande ljud glider taket undan och släpper in himlen i rummet. Vi kliver ut på den intilliggande takterrassen och super in den tropiska atmosfären. 
Home, sweet home! Foto: Petter Carlweitz
Hur kommer det sig att så många svenskar hittar hit, till Santa Teresa? Ingen aning. Förmodligen för att Santa Teresa har synts mycket i svensk surfmedia. Det är väldigt lätt att leva här och bara fly allt. Det är inte så tunga vågor heller och alltid fint väder - ett paradis! Sen har Surfakademin (det lokala svenska surfcampet) bidragit också. De hittade delvis hit för att min morsa känner Anna, som äger ranchen de använder. Du har nyligen tillfrisknat från en längre tids sjukdom. Berätta om det som hände och den senaste tidens frånvaro i surfsammanhang. I november 2007 fick jag en infektion efter ett surf i smutsigt vatten i Marocko. Jag hade varit i Sverige innan och festat mycket och hade tagit dåligt hand om mig själv, så mitt immunsystem var redan dåligt. Boilers var 6 - 8 fot och perfekt och vi hade inte haft mycket swell under veckan, så vi hoppade i trots det bruna vattnet. Sen kom jag till London och hade ryggont och kände mig allmänt stel och svag. Kort därefter drog jag till Costa Rica och min högra fot och knä började bli infekterade. Jag hade fått en reaktion som heter Reactive Arthritis, och det är ingen rolig grej. Det ger massa inflammationer i lederna. Min fot var dubbelt så stor som den andra och mitt högra knä var tre gånger så stort som det vänstra. Tester gav mig ett ESR-nummer på 190. En frisk 20-åring ska ha ett värde på mellan 0 och 10. Mitt värde motsvarade en sjuk 80-åring. Jag lades in på sjukhus i San José och kunde inte ens resa mig för att gå på toa. Trodde du då att surfkarriären var över? Ja, jag fuckin rädd i alla fall, jag grät varenda dag. Fram tills dess hade allt gått så bra. Jag hade precis vunnit flera tävlingar i Skandinavien och mådde så jävla bra, sen inom några dagar föll allt samman. Läkaren sa att jag inte skulle surfa på 6 månader och jag bröt ihop totalt. 
Foto: Petter Carlweitz
Sen fick du oväntat besök från Sverige! Efter 3 veckor på sjukhuset fick jag komma hem. Jag mådde fortfarande dåligt och levde på antibiotika. Henio (Skaldin) kom förbi Santa Teresa under den här tiden och ville hjälpa till. Mina föräldrar erbjöd honom att bo här och betala hans hyra hemma i Sverige för att hjälpa mig att friskna till. Henio som är sjukgymnast blev kvar i 3 månader och vi körde träningspass flera gånger i veckan. Inte förrän i slutet av februari kunde jag hoppa i vattnet igen. Då surfade jag bättre än vad jag kunde gå. Det var en stor del av det mentala tillfrisknandet, att få komma i igen. Sen försökte jag surfa så mycket som möjligt. Några gånger i veckan hoppade jag i med massa painkillers och trappade gradvis upp nivån. När det blev riktigt stort var jag bara tvungen att surfa Suck Rock, ett storvågsbryt en bit bort längs stranden här. Det visade sig vara enklare än att surfa småvågor. Bara att paddla in med min Gun, droppa ner och köra på räckte. De där dagarna är vad som fick mig att vilja fortsätta kämpa. Efter en lång tid av mycket psykisk och mental träning så började jag bli frisk. Har den här "pausen" gjort något för din surfing tror du? Förhoppningsvis så kommer jag upptäcka att det har varit positivt för min surfing. Det är fortfarande så nära inpå men jag är nog mer mogen och lugn i vattnet nuförtiden. Ens surfing beror så mycket på hur man känner sig inombords, hur man mår. Om man mår dåligt eller är sur under en session så går det dåligt, så är det. Allt handlar om soul. När jag var sjuk brukade jag sitta på stranden med min iPod och bara fokusera på vågorna och tänka på det positiva i livet. Vad är planerna för den närmaste framtiden? Vi planerar en resa ner till Bocas del Toro. En brutal högerslab på den Panamaiska östkusten. Just nu inväntar vi rätt swell. Det är en sådan där våg man bara behöver en av, sen är jobbet gjort. Jag ska dit med min kompis och mentor Mick från Australien och en fotograf från Florida. Vi ska försöka charga och och förhoppningsvis få några grymma bilder om vi klarar det. 2008 var mitt sista år på Pro Junior-touren och jag kunde inte tävla. Men i år ska jag köra World Qualifying Series med min nya sponsor Etnies (WQS är steget innan World Championship Tour med Kelly Slater & Co). Vad krävs för att vara med i WQS och hur stor är deltagandet? Det är runt 900 surfare från hela världen med i WQS. Vem som helst kan egentligen vara med, men ett medlemskap i Association of Surfers Professional (ASP) krävs. I stort sett alla i WCT-touren har börjat i WQS, alternativt vunnit Triple Crown som ger en fribiljett in i WCT tror jag. Alla tävlingarna är graderade med 1 till 6 stjärnor, beroende på hur stora de är. Det räcker med att gå vidare i en tävling med 6 stars för att få lika mycket poäng som att vinna en 1-star-tävling. I år hade jag tänkt mig att inte surfa så många tävlingar utan mest känna på det och lära mig hur det fungerar. Jag har fortfarande så många år framför mig - jag är ju bara 20. Sen har jag mycket mer att lära. Till exempel att bli mer bekväm i tuber och större vågor. Hawaii är ett ställe man som surfproffs förr eller senare måste åka till. Framförallt om man vill surfa stora vågor. Har du några planer på att dra dit? Jag har aldrig surfat där, men det hör ju till att ta sig dit. Halva mig vill och halva inte. Jag vill för att man måste om man vill komma långt i sin surfing men samtidigt kan jag dra till Irland och få lika tunga vågor eller Indo och träna tuber. Sen verkar det så aggro på Hawaii, och jag hatar den egoistiska sidan av professionell surfing som ofta utspelas där. Hur viktigt är det att ha bra sponsorer? Mycket! Mina nya sponsorer är Etnies Europa och OneOff i Sverige. De är underbara och hur snälla som helst och framförallt så tror de på mig. Ett bra förhållande är viktigast av allt. Sponsorer kan ge mig hur mycket pengar som helst men om de inte är snälla eller inte lyssnar på mig funkar det inte. Jag kan inte säga att jag gillar deras grejer om jag inte verkligen gör det. Mina brädor kommer från Portugal. Jag samarbetar med Semente och Johnny Cabianca från Brasilien som även shapar för Nord. Kommer du ha tid att tävla i Skandinavien någonting framöver? Jag vill alltid vara med på de skandinaviska tävlingarna men det handlar om tid. Om jag är någon helt annanstans så kan jag inte bara flyga dit och tävla men om jag har tid och är i närheten kommer jag vara med. I Skandinavien har du har vunnit alla tävlingar du ställt upp i. Hur känns det att nästan vara en given vinnare så fort du är med i en tävling? Ja det är lite jobbigt, för jag vill inte att folk ska tycka att det är jobbigt att jag är där, och inte tro att de har en chans att vinna. Man om jag samtidigt pushar folk till en högre nivå är det väl bra. När jag tävlar i Sverige gör jag det ordentligt. Jag kanske inte är lika djuriskt fokuserad som i WQS, men visst betyder det någonting, absolut! Man kan vara “en big fish i en small pond”. Man kan vara nöjd med det, men samtidigt är farsan är väldigt bra på att påminna mig att det inte är det jag söker. Det är inte mitt mål att bara vara bäst i Skandinavien. Eftersom jag främst kommer att tävla i Europa så är möjligheterna för mig att vara med på Swedish Surftour 2009 ganska stora om SSA can get their shit together. Fan, det var så många dagar under hela förra sommaren till exempel, som hade funkat. Hur mycket folk som helst hade dykt upp och tittat på. Är det för mycket organisation och för lite spontanitet inom förbundet menar du? Ja, kanske. Som tävlingen här, Svennebanana Open. Ni drog ihop den på 2 dagar och fick det att funka med sponsorer och allt. Det var hur coolt som helst och förstås extra roligt att få tävla på mitt homebreak. 
Freddie + entourage kollar prognosen. Foto: Petter Carlweitz
Finns det utrymme för flera svenska tävlingssurfare i din klass? Ja självklart, flera är på god väg. Min skånske broder Seth gjorde bra ifrån sig förra året och Latte så klart - surfar mycket bättre nu än för ett år sen. Det är coolt att han går i mina fotspår lite grann. Han bor i Portugal som jag gjorde och sen hade han turen att få flytta till Australien när han var 16 så han fick surfa mer än vad jag fick i den åldern. Vem vet vad som kommer hända där... Vad gör du när du inte surfar nuförtiden? Jag har börjat träna väldigt mycket nu. I och med skadan måste jag alltid värma upp länge innan surf. Sen försöker jag ta det lugnt. Du vet hur livsstilen här nere är. Man bara surfar, käkar, chillar och försöker undvika den värsta värmen. Det är ett skönt häng men man kan bli trött på det. De flesta av mina vänner finns i Sverige, det är min bas liksom. Även när jag bodde i London var jag alltid mer sugen på att vara i Sverige. Men nuförtiden försöker jag vara där i ett halvår varje år om jag inte är ute och tävlar. I år fyller jag 21 och planerar en stor fest i sommar. Kanske på Mosebacke i Stockholm och självklart är alla på Surfsverige välkomna! Tack Freddie + familj för er gästvänlighet och värme! 
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
Foto: Petter Carlweitz
|
