Facebook data

The Sunshine Sea
Publicerad tisdag 24 oktober 2006 av Andreas LinnellInnehåll / Recensioner

Kategori: Film
Filmmakare: Greg MacGillivray och Jim Freeman.
Medverkande: George Greenough, Michael Ho, Gerry Lopez, Martha Sunn, Margo Godfrey, Jerri Poppler, Bill Hamilton, Keith Paull, José Angel, Ricky Grigg, Nat Young, Miki Dora, David Nuuhiwa m.fl.
Produktionsland: USA
Produktionsår: 1973
Kortfattat: Klassisk hyllning till hur lyckligt lottade vi är som surfare.

Greg MacGillivray och Jim Freeman är surffilmens dynamiska duo. När dom träffades i Kalifornien i mitten av sextiotalet hade dom båda redan gjort en handfull surffilmer var, men tillsammans skulle dom överträffa allt som gjorts innan, och - om du frågar mig - allt som gjorts därefter. Dom hann bara göra tre surffilmer tillsammans innan Hollywood inte längre kunde undgå att ta tillvara på deras talang och tio år efter dom träffats släppte dom sin första IMAX film, To Fly!. Samma dag som To Fly! hade premiär omkom Freeman i en helikopterolycka i Sierra Nevada, men Greg MacGillivray fortsatte att jobba med 70 mm formatet under namnet MacGillivray/Freeman och släppte 25 IMAX filmer mellan 1976 och 2002, bland annat dom Oscarnominerade The Living Sea och Dolphins.

Men det är deras kolossala avtryck i surffilmssfären som vi ska ägna oss åt. 1970 släppte Greg MacGillivray och Jim Freeman filmen som skulle bli deras stora mästerverk, Waves of Change. Men det var en turbulent tid och när den premiärvisades var den redan utdaterad. 1967 stod shortboardrevolutionen runt hörnet och tre år senare var longboards så gott som utraderade från surfkartan, vilket gjorde att filmen uppdaterades och fick nypremiär ett år senare som The Sunshine Sea.



Alla som har sett MacGillivray/Freemans mest kända film 5 Summer Stories vet vad som är att vänta från The Sunshine Sea - utsökt bildkomposition, kristallklart foto, mästerlig surfing och charmig, lågmäld humor från filmskaparna. En underhållande och varierad sammanfattning inleder filmen som ett skönt lek-i-vattnetkollage á la Endless Summer. George Greenough förbluffar som alltid på sin sked med blixtrande fart och vertikal surfing. Och Michael Ho, som ju har varit en liten grom som alla andra, snurrar kontinuerliga 360's på fenlös bräda från utsidan hela vägen in till stranden när jämnåriga i vår del av världen satt på tidningslådan utanför Domus med snorkladdiga Lovikavantar.

The Sunshine Sea har en av dom bättre tjejsekvenserna jag sett (möjligtvis bortsett från The Seedling) - och då menar jag inte smygfilmade sjuttiotalstuttar utan tjejer som surfar, och gör det riktigt bra. Dåvarande USA mästarinnan Jerri Popler intervjuas i vad som måste vara det charmigaste framträdandet av en kvinnlig proffsurfare någonsin, och visar sedan tillsammans med Martha Sunn och Margo Godfrey just hur kompetenta dom är.

Det som gör The Sunshine Sea så bra förutom den imponerande ensemblen och det fantastiska fotot är variationen. Surfandet är konsekvent vibrerande av stil och elegans. Historiska sekvenser tar oss tillbaka till paipon (Polynesernas föregångare till boogieboarden) och redwoodbrädorna med en session på Waikiki. Filmen bjuder även på en imponerande studie i det fotarbete som krävs för att manövrera en fenlös hollowboard, filmad från nosen av brädan, en uppfriskande vinkel som senare repriseras med Bill Hamiltons avslappnade tassande. Det serveras en ändlös ström av otroligt underhållande wipeouts, stora vågor, små vågor, intervjuer, historik, underliga stickspår och klassiskt galna surfsketcher. Även kameravinklarna varieras ständigt och professionellt och det är ingen slump att Freeman utvecklades till en erkänd expert på helikopterfoto. Man förlåter lätt Mike Doyles kampanj att få oss alla att köra monoski i ett avsnitt av filmen, något han var en stor proponent av i början av 70-talet.

Ingen surffilm från den här tiden hade råd att vara utan Waimea, och The Sunshine Sea är inget undantag. Och det är stort. Bland det fåtal som fullt ut kunde matcha Waimea var den legendariska Eddie Aikau och José Angel, som dom flesta säkert sett göra bakåtvolter ner i gapet i The Endless Summer, och som njöt av att falla på enorma vågor lika mycket som av att klara dom. Något som märks när den sävliga skolrektorn i en sällsam intervju beskriver en Waimeawipeout som fantastisk. José Angel, som dessutom ansågs vara en av Hawaiis bästa fridykare, avslutade sitt fascinerande liv genom att aldrig återvända till ytan efter ett dyk.



Soundtracket av Val Johns kan bara beskrivas som klassisk surffilmsmusik, synonymt med de upplyftande och naiva tonerna som genomsyrar många av dom tidiga surffilmernas fokus på Hawaii; det okomplicerade livet i solen, den ständiga leken och njutandet av dagen. En förenklad och romantiskt bild, javisst, men jag behåller gärna min surfupplevelse på det planet; skulle jag mot all förmodan känna behovet av en tio minuter lång realistisk våldtäktsscen för att verkligen suga på ångestkaramellen så kan jag alltid springa ner till videobutiken och hyra Irréversible. Eller slå på nyheterna.

Riktigt grinig blir man däremot när man inser att den enda DVD-utgåvan som finns att få tag på ges ut av Antikrist AB, som har placerat en skitful blinkande logo i nedre hörnet. Det gör att jag faktiskt vill rekommendera att se, men inte köpa den här filmen. Kopiera eller ladda ner den. Men se den.

The Sunshine Sea är i stort den klassiska hyllningen till hur lyckligt lottade vi är som surfare och man längtar tillbaka till den där sessionen när allt var magiskt och vågorna glasigt perfekta, när varje repa var svävande och dumgarvet höll i sig en vecka. Och man blir otroligt stokad på nästa perfekta dag. Den är, som ni vet, just runt hörnet.

Betyg: 5/5
 
Logga in eller registrera dig för att kommentera.
Kommentera: 0 inlägg
 
Glömt användarnamn eller lösenord?
Bli medlem!